mina tankar
OBS!!! ni som är less på mitt knä-prat,läs inte,
tror jag skippar och läsa också, blundar när jag skriver.
Det här med mitt knä, går som en jävla berg&dalbana.. som sagt, det är så jävla blandade känslor. Jag vill göra det men samtidigt inte. Jag vill absoult inte vänta 4månader iaf, dåsåfall vill jag göra det nunununu, påbörja en rejäl bra träning och blir bra sedan. På måndag ringer mamma runt på andra sjukhus, jag är pirrig och fundersam vad som ska hända. Egentligen är det inte så stor grej, för det är hur många tjejer runt min ålder som har gjort precis samma sak, tjejer+knäskador=SANT! Men grejen är den att...jag har kämpat i 2 år, tränat för att det ska hålla med ett korsband som är av en tredjedel bara, men nu är det helt plötsligt av helt och all min träning känns som bortkastat. Som det har tagit på psyket med all denna träning. Från att spela jämt ute på fotbollsplan och ha en bestämd position plats i laget, att veta vem man är och vart man hör hemma..till att vara tvärtom, bänken är den giviga platsen och du utvecklas inte ett dugg, kämpar med att komma tillbaka där du in princip var förut. Du tappar lusten och orken att försöka satsa på dig själv, all motivation försvinner totalt. Just förtillfället har jag lagt fotbollen på hyllan, varit en dålig lagkamrat och spelare som inte ens har hört av sig efter uppehållet, att jag kunde sjunka så lågt visste jag själv inte. Men jag känner mig som ett spöke i fotbollen. För två år sedan var det en stor del i mitt liv, det var ren lycka, alla lagkamrater-känslan runt omkring allt-att få göra sitt bästa på plan och känna sig nöjd-att ha så roligt så man hade ett leende på läpparna-tränarna..allting. På ett sätt känns det obehagligare att gå runt med den här skadan då jag vet så väl om den än att inte veta alls.
Jag vet inte varför jag tar så hårt på det här och blir så djup inom mig själv, jag vill inte ha något medlidande på något viss för det är jag inte ute efter utan jag vill skriva av mig mina tankar. Det gör jag bäst här, än att slita ut någon mänsklig varelses öron med mitt eviga snack om knät.
tror jag skippar och läsa också, blundar när jag skriver.
Det här med mitt knä, går som en jävla berg&dalbana.. som sagt, det är så jävla blandade känslor. Jag vill göra det men samtidigt inte. Jag vill absoult inte vänta 4månader iaf, dåsåfall vill jag göra det nunununu, påbörja en rejäl bra träning och blir bra sedan. På måndag ringer mamma runt på andra sjukhus, jag är pirrig och fundersam vad som ska hända. Egentligen är det inte så stor grej, för det är hur många tjejer runt min ålder som har gjort precis samma sak, tjejer+knäskador=SANT! Men grejen är den att...jag har kämpat i 2 år, tränat för att det ska hålla med ett korsband som är av en tredjedel bara, men nu är det helt plötsligt av helt och all min träning känns som bortkastat. Som det har tagit på psyket med all denna träning. Från att spela jämt ute på fotbollsplan och ha en bestämd position plats i laget, att veta vem man är och vart man hör hemma..till att vara tvärtom, bänken är den giviga platsen och du utvecklas inte ett dugg, kämpar med att komma tillbaka där du in princip var förut. Du tappar lusten och orken att försöka satsa på dig själv, all motivation försvinner totalt. Just förtillfället har jag lagt fotbollen på hyllan, varit en dålig lagkamrat och spelare som inte ens har hört av sig efter uppehållet, att jag kunde sjunka så lågt visste jag själv inte. Men jag känner mig som ett spöke i fotbollen. För två år sedan var det en stor del i mitt liv, det var ren lycka, alla lagkamrater-känslan runt omkring allt-att få göra sitt bästa på plan och känna sig nöjd-att ha så roligt så man hade ett leende på läpparna-tränarna..allting. På ett sätt känns det obehagligare att gå runt med den här skadan då jag vet så väl om den än att inte veta alls.
Jag vet inte varför jag tar så hårt på det här och blir så djup inom mig själv, jag vill inte ha något medlidande på något viss för det är jag inte ute efter utan jag vill skriva av mig mina tankar. Det gör jag bäst här, än att slita ut någon mänsklig varelses öron med mitt eviga snack om knät.
Kommentarer
Trackback
